Jag är världens sämsta bloggare! Känner så mycket, men får inte ut vad jag känner i ord. Det är så mycket jag känner och har på hjärtat; känslorna är all over; Sorg, ilska, rädsla. Men det bara låser sig när jag ska försöka uttrycka dem. Plus att jag kan inte vara 100 % ärlig, och då går det bara inte att skriva. Känns för varje rad jag skriver som om jag sitter och ljuger hela tiden, håller upp en fasad, en mask, en yta. Och det är ju det jag gör. Men det är nu, trots allt, det som är jag. Ändå. Det som blev kvar av mig är den här ytan, den här fasaden. Masken som jag bär… som jag tvingas bära.
”…min dödsmask av frusna tårar.” Ord av Hjalmar Gullberg. Från en dikt.
Sjukt. Världen är sjuk. Kanske jag också. Om jag blev det eller om jag redan var det, det är frågan. Men jag var rätt lycklig, tror jag. Innan allt. Svårt dock att veta vad riktig lycka är och om man någonsin haft det, liksom. Känns för övrigt som jag är död när jag sitter och skriver detta. Också. Men det kanske jag är. Levande död. En zombie. I brist på annat så får det vara så. Jag kan bara vara den jag är. Den jag har blivit – dvs den jag nu är.
Som jag önskar att mitt liv vore annorlunda! Hur vet jag inte. Bara annorlunda.
Det måste finnas något som är bättre än detta. Eller är livet just nu så bra som det kan bli? As good as it gets. Livrädd för att det faktiskt är så.
Jag vet att det hänger på mig att förändra. Bara mig. Men jag är så totalt jävla handlingsförlamad. Rädd, ledsen, arg. Låst.
Eller så bara har jag gett upp. Kanske.
What’s the use, liksom?
Vakendrömmar 